|
Jag ska berätta för dig en sak som ingen känner till. Jag har någonting som skulle väcka stor uppmärksamhet i hela världen om de visste om det. De stora museerna skulle slåss om att få ha den i sin samling. Tror du mig inte? Följ med mig så ska jag visa dig. Den står inne i ett särskilt rum. Atmosfären där kommer få dig att må bra. Nu öppnar jag dörren in till den sak som skulle få alla fotografer i världen att ladda sina kameror. Det är inte säkert du kommer att tro mig när jag berättar vad det är. Smaka på atmosfären i rummet och känn efter i ditt hjärta, så får du svaret på om det är sant eller inte. Är du beredd? Vad hände? Snavade du eller vacklade du bara av atmosfären? Känner du dig svag i knäna, säger du? Det är svar nog på om det är sant eller inte, det jag kommer att berätta för dig. Nej, sätt dig inte där. Världen skulle ropa av rädsla över att den kunde bli förstörd. Om de visste … Sätt dig på mattan här intill medan jag berättar. Titta på den underbara stolen, som jag skulle kunna bli stormrik på om jag sålde. Ser den inte ut att vara värd en förmögenhet, säger du? Nej, det är inte i utseendet värdet ligger. Värdet beror på en helt annan sak. Den som har gjort den här stolen levde för 2000 år sedan. Han hade själv sett till att trädet, som stolen är gjord av, växte till det var moget att användas till möbeltillverkning. Det var han som gav trädet liv. Om han var en trollkarl? På sätt och vis. Det är han som har trollat så hela världen finns till. Han gjorde allt som finns till av ingenting. Han sa ett ord och så fanns det där. Det kan man kalla trolleri om man vill. Den här trollkarlen, många skulle rysa av att höra honom kallas så, var ingen trollkarl vem som helst. Han var och är den äkta trollkarlen. Den trollkarlen som har tillgång till de riktiga trollerierna. När han trollar är det inga inlärda tricks. Det är sanningar som skapas. Det är verkligheter som tar form. Han säger ett ord och det blir så. Han skapar från inget och det blir till. Nej, stolen kom inte till genom trolleri. För över 2000 år sedan valde han, som skapat både himmel och jord, att stiga ner hit till människorna. Han underställde sig våra begränsade villkor. Han la av sig sin skinande härlighet och klädde sig i vanlig mänsklig gestalt. Under flera år jobbade han som snickare, på samma villkor som vilken snickare som helst. Det var då den här stolen kom till. Händerna, som kunde skapa vad som helst, valde att skapa på våra villkor. Händerna, som skulle komma att röra vid dem ingen annan ville röra vid, sågade och hyvlade på det som skulle bli en stol. Inom sig visste han att han hade ett kall. Att rädda världen. Att föra människorna tillbaka till Gud. Tänk om vi kunnat få stolen att berätta de tankar som tänktes då den formades under hans händer … Tycker du det var slöseri med tid att göra en stol? Att någon annan, vem som helst, kunde ha gjort den, medan han ägnade sig åt något viktigare? Om han nu hade ett så viktigt uppdrag att utföra? Han visste, tiden skulle komma, då hans Far skulle kalla honom ut till det han kommit till världen för att uträtta. Till dess gjorde han det han gjorde. Han visste, tiden kommer, till dess håller jag mig intill min Far så att jag hör uppbrottssignalen. Han kände sin Far, att han inte låter som ett startskott från en löparbana, då det är dags att sätta igång. Han väntade på viskningen i sitt hjärta: Nu är tiden inne. Gå. Viskningen fick honom att släppa såg och hammare. Den förde honom ut till uppdraget som var hans. Uppdraget som skulle leda honom ända till döden. En för tidig död, enligt världens sätt att räkna år. Men för honom var det inte för tidigt. Det var för att dö, som han kommit till världen. För att rädda människan från skräcken för den och vad som väntar bakom dödsridån. Med sin död och uppståndelse till livet igen slog han sönder skräckridån av järn och förvandlade den till en varsam famn. ”Den som tror på mig skall leva även om han dör”, sa han. ”Jag går bort för att bereda er ett rum. Där jag är vill jag att ni också skall vara.”
”När din tid kommer, när dina år är räknade till det sista, av det mått av år du får, då står jag där och välkomnar dig. Det enda du behöver göra för att bli räddad bakom järnridån är att tro på mig, att jag är den jag är. Att jag kom ner till jorden för att rena ditt hjärta. Endast ett rent hjärta kan landa med frid i dödens famn. För människor är det omöjligt att få ett så rent hjärta, men jag ger det fritt och för intet till dig. Det är ett erbjudande, men få är de som tar emot det. När du ber mig komma in i ditt hjärta blir det likt en surdeg som syrar hela ditt hjärta. Det blir helt och hållet rent. Det är ett under, men så kan jag också göra under. Jag som har gjort himmel och jord.”
Hörde du? Det var som om Jesus talade i rummet vi sitter i. Han sa att han kan göra hjärtan rena. Det är verkligen ett desperat behov av det. Det räcker att ögna igenom en dagstidning så förstår man det. Det räcker med att se in i sitt eget hjärta också. Det jag skulle visa dig, har du kanske redan förstått vad det är. Jag skulle visa dig stolen, som Skaparen själv har gjort. När jag kommer in i det här rummet, är det som om jag har lättare att höra rösten från honom som gjort den, och hela världen. Är det inte märkligt? Många skulle ge vad som helst för att få den här stolen och visa upp den, väl bevakad och kanske med direktlarm för att skydda den. Det skulle stå skrivet: Stol gjord av Jesus Kristus för nästan 2000 år sedan. Människor skulle vallfärda långväga för att se den. En del skulle göra vad som helst för att få kyssa den. Varför jag tycker det är så märkligt? Jo, vad du än ser omkring dig, finns det tusentals saker han har skapat, utan att det väcker någon särskild uppståndelse. Men att det finns en stol som han har gjort under samma begränsningar du och jag har om vi skulle göra en, skulle väcka stor sensation om de fick se den. Jag tror folk skulle bli som galna. Det är därför du inte får berätta för någon om den här stolen. Om de skulle tro på att det är en stol gjord av Skaparen själv? Det är inte säkert. Hur jag kan veta så säkert? Den har gått i arv genom generationers generationer. Från början var det en granne till Jesus som köpte den. Den grannen var min farfars, farfars … osv.
====================================================================================================
Diagnosen
Ibland ser vi ljuset som finns, genom att träda in i någons mörker, ibland kan mörkrets skugga bli likt ett finger som pekar på livet vi har, och få oss att inse hur oerhört värdefullt det är.
Tolkade känslor för någon som nu har gått från livet till Livet:
Att dö, vad är det för konstigt med det? Vi ska alla göra det. Att veta att det endast är några månader dit, varför gör det döden mer verklig? Varför är det som om den blir ett överraskande inslag i livet som pågår? Att dö om några månader … Plötsligt blir varje dag värdefull, de som bara kom och gick utan större reflexion. Varje ögonblick blir dynamiskt, fullt av förundran, fullt av mörker … Några månader … Var tog alla månaderna vägen som levts genom åren? Var tog åren vägen, minuterna, sekunderna? Hur fylldes de? Några månader … Ödesmättade ord. Ord vilka ger stark önskan att stanna hjulet som snurrar livet vidare. Stanna! Låt månaderna gå långsamt! Låt dem kännas som år! Låt tankarna som aldrig förut tänkts, tänkas! Låt tiden bli som en varsam famn vilken vaggar till sömn. Låt döden bli likt John Blund, som strödde pulver i ögonen på barnet. Låt John Blund ersättas av Honom som är mer än John Blund, av Honom som ger frid. Tiden, stå still! Låt en dag vara som ett år! Låt mig se det jag aldrig såg, då jag trodde tiden var näst intill evig. Låt friden ta mig i besittning, förtröstan på att när månaderna gått, att jag inte ensam går den sista sträckan. Att Du håller mig i handen, att Du varsamt lyfter mig över från livet till Livet. Att din kärlek bär mig, när jag själv inte orkar, då jag ligger på stranden där skeppet väntar på att föra mig till den strand där allt lever, där allt andas liv, verkligt liv. Jag ska dö! Precis som om det är en överraskning! Jag har trott att jag vetat, men nu vet jag. En doktors röst blir som en profetröst, att liv inte är för evigt, att det som blev till av stoft ska återvända till det. Hur kommer det sig att det är annorlunda att verkligen veta, att stoft åter ska bli stoft? Hur kommer det sig att det tränger igenom varje cell och uppenbarar det som om det är något nytt? Att det står likt eldskrift över livet? Det liv som fortfarande finns här. Varför har det förut endast gällt andra? Varför så chockartat att det gäller mig? Varför så överraskande? Låt mig spegla mig i ditt ansikte, du som gick före till markerna jag ännu inte beträtt. Du som lämnade dina fotspår här för att jag skulle följa dem. Du, som jag med igenkännandets glädje, kommer att få se. Du, som alltid sträckt dina armar efter mig, och hållit dem som välsignelse över mig, ditt bångstyriga barn, ditt vilsna får, som ibland valde att gå egna vägar. Du som letade efter mig bland klippor och branter, där jag ibland låg sargad. Du och ingen annan ska bära mig från min sista dödsskuggas dal, från min dödsskuggas dal i ordets verkliga betydelse. Du ska trösta mig, så som du gjort i mina andra dödskuggors dalgångar, så som du gjorde då jag blödande bars bort från dem. Du finns här, du finns också där. Du kommer bara att bli mycket verkligare … I dina händer lägger jag mina månader, mina dagar, minuter, sekunder. De är en gåva, mitt liv var en gåva. Det är fortfarande en gåva, så länge lungorna kan inandas syret, vilket är lika livgivande som din andedräkt är för mitt hjärta. I dina händer Jesus, Guds Son, lägger jag mig. Tack för att du bär mig. Ända hem.
====================================================================================================
Konungadotter
Hon var en konungadotter – utan att veta om det. Hon befann sig på en främmande plats men trodde att det var hennes hem, trodde att marken hon trampade var hennes mark. Trodde att tistlarna som sargade, och den brännande stekheta solen, var livet. Hon flämtade efter luft, längtade efter svalkande vindar, utan att tro att det fanns några sådana. Inga svalkande vindar för henne i varje fall, för hon var dotter till en lumpsamlare, klädd i lump, van att gömma sig för blickar som såg hennes nakenhet. Van att fly till skuggornas skydd, som dolde de smutsiga kläderna, och dolde att hon inte tålde att granskas i ljuset. Hennes far, Kärlekens Konung, letade i skuggorna efter henne, försökte med varsam hand föra henne ut i ljuset. Men hon fattade inte hans hand, hon såg endast piskan, tistlarna och ökensanden. Handen som räcktes till henne syntes inte i mörkret, syntes inte bland det som pinade. Rösten som viskade att hon var en konungadotter, dog bort i ökenstormarna. Hon var dotter till en lumpsamlare. Till en lumpsamlare vilken samlade ord av lump. Och överröste henne med stinkande trasor, vassa, trasiga redskap och annat skräp som tillhörde soptippen. Hon var dotter till en som spridde ordens lump omkring sig, men i sitt hjärta fanns ett palats där hennes riktige far, Konungen, väntade på henne. Där han försökte göra sig hörd bland de vindpinade stormarna som svepte utanför dess palats, där han viskade till henne gång på gång att komma hem, att bli den konungadotter hon i sitt innersta var. Men hon lyssnade inte. Istället för att ta av sig de smutsiga kläderna och ikläda sig konungakläderna, försökte hon skyla sin lump genom att ta på sig andra kläder utanpå dem. Hon tog på sig kläder vilka verkade hela och rena, men snart visade sig vara lika smutsiga som dem hon bar på inunder. Hon iklädde sig rollspelets mantel, hon trädde fötterna i världens köttsliga skor. Hon draperade sig i rusets schal. Hon log, hon dansade, hon svängde sig i de nya kläderna. Men inom sig visste hon att hon var dotter till en lumpsamlare, en lumpsamlare av ord. Bakom de skylande kläderna, fanns lumpen, stanken, smutsen, som han ofta påminde henne om. Hon skulle inte tro att hon var något annat än en lumpsamlares dotter, hon skulle inte glömma att närmast sin kropp fanns lumpen som inga andra kläder i längden kunde skyla. Även hon var som av lump. Hon ville gömma sig, ville inte att någon skulle se hur det verkligen var, att kläderna hon bar var lånade, att skenet som ibland lyste ifrån henne, var lånat sken. Att ljuset från henne var främmande ljus. Konungen viskade i hennes hjärta att det fanns ljus som inte var lånat ljus, att det fanns ljus som tillhörde henne. Men viskningen var svag och lumpsamlarens röst stark. Konungen ville att hon skulle avkläda sig de lånade kläderna, och kläderna av lump under dem, och hämta dräkten som väntade på henne i hjärtats palats. Han ville ta henne i sin famn och viska hur underbar hon var, att lumpsamlarens ord endast var lump, att hon inte skulle lyssna på dem, för hon var en skatt av högt värde. Han ville ingjuta ljusets ord i henne, som kunde lysa upp de dolda skatter hennes far Konungen lagt inom henne. Han ville att hon skulle se på skatterna som glimmade och kunde ge märg i benen och glädje i själen. Han ville vända bort hennes blick från lumpen, som lumpsamlaren slängde på henne och identifierade henne med. Han ville att hon skulle veta att hon var en konungadotter.
Naken låg hon på de skeppsbrutnas strand. Naken i sin lump och skam. Hennes far lumpsamlarens ord slog henne så att rappmärken syntes på själens hud. Såren blödde, men ingen far fanns som band om dem, endast en far som hämtade mer lump och dränkte henne i. Längst där inne ropade en röst, att det fanns en kärleksfull famn, att det fanns balsam för blödande sår istället för salt. Att det fanns en Far som förband istället för att göra sår djupare. Det kostade så lite att lyssna till den rösten, och ändå kostade det henne själv. Det behövdes att hon tog klivet in i sitt hjärta och lät sig omfamnas av honom som väntade på henne där. Att hon ville ha honom där för att viska andra ord till henne, sanna ord som sopade ut lögnens. Trevande tog hon hans hand, naken och blödande. Trevande viskade hon hans namn. Namnet på sin riktige Far. Ett ljus började lysa inom henne, ett sant ljus, tagen ur en sann källa. Ett ljus som lockade fram henne i ljuset, och gjorde hennes steg mer fasta, som viskade till henne att hon var en konungadotter. Och uppmanade henne att inte skyla sig, utan att träda fram i ljuset. Lumpens ord var tagna ur lumpens källa. Hon skulle inte lyssna till dem längre. Hon skulle lyssna till de sanna orden, från honom som visste vem hon var. Att hon var någon värd att älskas, naken och blödande, men nu påklädd och förbunden med ord av kärlek. Återupprättad. En vandring började, slingrig och i uppförsbacke. Många gånger halkade hon och slog sig, men hennes far Konungen fanns där. Ibland kunde hon höra hur han viskade läkande ord till henne, ord som var starkare än lumpens ord. Även att lumpens ord var som ett starkt fäste inom henne, var sanningens ord starkare. Det hände att hon glömde bort lumpens ord som sa att hon inte kunde vara något annat än en lumpsamlares dotter, och sträckte sig mot sin riktige far, Konungen själv. Det hände att hon ibland kände sig, som det hon var – en Konungadotter.
==================================================
Manteln
– Pappa, var har du fått den här manteln ifrån? Dotterns röst röjde ett ovanligt engagemang. Det hände ganska ofta att han hade med sig klädesplagg eller annat utan att dottern frågade om det. Hon visste att det tillhörde en soldats så kallade extra löneförmåner att få med sig ett byte av ena eller andra slaget. Han tittade frågande på dottern, kom sig inte för med att säga den vanliga frasen om extra löneförmåner, som han ofta nonchalant slängt ur sig. Vad var det med hans dotter? Ansiktet var blekt och ögonen var stora med ett uttryck av fasa. – Var har du fått den här manteln ifrån, frågade hon än en gång, med ett tonfall som inte tolererade något annat svar än det sanna. Först blev han arg över dotterns framfusiga sätt, men hennes ansiktsuttryck hindrade honom från att tillrättavisa henne. Varför sa han inte spontant sanningen? Varför kände han behov av att slingra sig? Dottern kramade mantelns tyg i sina hårt sammanpressade händer. – Varifrån?! – Lugna dig, flicka. Vad tar det åt dig? Du vet ju att jag brukar få med mig kläder från brottslingar vi avrättar. Du har aldrig förr brytt dig om det. Varför kände han olust då han nämnde ordet brottsling, och varför kom det så tveksamt över hans läppar? – Du kanske möjligtvis vet namnet på brottslingen? Dottern spottade fram det sista ordet. Han visste mycket väl vad namnet var. Dotterns raseri fyllde honom emellertid med farhågor, som han egentligen haft långt innan konfrontationen med henne. Namnet på mannen var etsat fast i hans hjärna och skulle nog alltid förbli det. Aldrig hade han sett en man ta emot sitt straff på det sätt som denne gjort. Aldrig hade han sett någon dö som han gjort. En känsla av stor renhet hos mannen hade försatt honom i tankar som han aldrig brukat tänka vid brottslingarnas dödsplats. Han hade lärt sig koppla bort alla känslor och inte fördjupa sig i några brottslingars öden. Med den mannen hade det varit annorlunda. ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.” Hans ord hade träffat honom som spjutspetsar. Hur kunde mannen i sin fasansfulla situation förmedla kärlek istället för hat? Överallt svor och förbannades det, men platsen där han hängde var som en frizon från allt hat. Han hade tittat ner på sina händer. En tanke, som om den inte kom från honom själv, hade farit genom hans medvetande: Förlåt mig, för jag vet inte vad jag har gjort. Lika snabbt som han tänkt tanken hade han fnyst föraktfullt åt sig själv. Han visste visst vad han gjort. Han hade varit med och utfört ett dödsstraff på denne man. Det var inte första gången och säkert inte sista heller som han utförde en sådan handling. Varje gång visste han vad han gjorde. Dotterns uppfordrande frågor krävde svar. Varför tog det emot att säga det hon ville ha reda på? Hon verkade känna ägaren till manteln väl. Så väl att hon skulle kunna berätta för honom vem han verkligen var. Han ville inte få reda på det. Han kunde inte förmå sig att säga att mannen hette Jesus. Att de som ett hån spikat upp ett plakat över hans dödsplats, där de skrivit att han var judarnas konung. Han ville skona dottern från sanningen, han ville även skydda sig själv. Han kände på sig att han inte skulle klara av att höra vad dottern hade att säga, om hon fick sina misstankar bekräftade. Visst hade hon förändrats den senaste tiden? Varit gladare och haft ett skimmer omkring sig. Ibland hade hon sagt att hon varit och lyssnat på någon som talade så bra. Han hade varit glad för hennes skull. Att hon hade blomstrat. Med ens förstod han vem denne man varit som hans dotter med sådan iver lyssnat till. Hon hade egentligen pratat mycket om mannen, men han hade aldrig brytt sig och endast lyssnat med ett halvt öra. Nu kom han ihåg mycket klart vad hon sagt att mannen hette: Jesus. Skylten, som de hädiskt spikat upp ovanför mannens huvud, lyste med hela sin kraft emot honom: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung.” Hon visste redan. Han såg det på henne. Skamsen slog han ner blicken inför dottern. – Visst hette mannen Jesus som ägde den här manteln? Han förstod att dottern var nära en hysterisk gråtattack. Han ville ljuga för att lugna henne. Jag minns inte riktigt, ville han säga, men då han såg på dottern förstod han att sanningen och inget annat måste sägas. – Ja, sa han till sist. Det var det svåraste han någonsin sagt. Dotterns reaktion blev om möjligt värre än han befarat. Med uppspärrade ögon drog hon sig ifrån honom som om han varit rabiessmittad. Hennes vidöppna mun kippade efter luft. Ansiktet blev ännu blekare. Hon backade mot dörren. Manteln var hårt tryckt mot hennes bröst. Så kom orden som skulle ringa i hans huvud länge framöver: – Mördare! Om du visste vem du har mördat, skulle du falla ihop i en hög av förtvivlan! Jag vill aldrig mer se dig! Smällen i dörren lämnade efter sig en ekande tystnad. Med ens blev det som han förut, med ett halvt öra lyssnat till, viktigt för honom. Vad var det dottern så ivrigt berättat om då hon varit och lyssnat på mannen? Någon hade endast rört vid hans mantel, hade hon sagt, och personen hade genast blivit frisk. Han hade tagit det med en nypa salt då han hört det. Trolleritrick var det fler än den mannen som utförde. Nu tog han till sig vad dottern sagt på ett annat sätt. Mannens sätt att dö på korset gav tyngd åt dotterns tidigare berättelser. ”Om någon vill ta din livklädnad så ge honom även manteln”, hade han sagt, då dottern varit där. Han kom ihåg att hon berättat det för han tyckte det var vansinne. ”Jag ger mitt liv frivilligt. Ingen tar det ifrån mig.” De orden hade han emellertid med egna öron hört mannen uttala. Mannen som var dömd för att han sa sig vara Guds Son. Han satte sig tungt ner på en stol. Ord och tankar for som pilar genom hans hjärna. Han var inte känd för att vara djupsinnig. Hans vänner skulle inte ha känt igen honom om de fått ta del av hans tankar. Manteln var fläckad av torkat blod. Hade han inte känt en främmande känsla av vanvördnad då han nonchalant gått iväg med den under armen? Manteln, som olyckliga människor rört vid, och genast blivit hjälpta. Då hade han inte vetat vad han höll under armen. Nu visste han. Något hade varit helt galet med avrättningen. Han anade det tidigt. Då mörkret och jordbävningen kommit, hade de varit som bekräftelser på hans farhågor. Han hade trängt undan känslorna, som det anstod en man i hans yrke. Dottern hade emellertid rivit ner skyddsmuren han ställt upp mellan sig själv och känslorna. ”Om du visste vem du har mördat, skulle du falla ihop i en hög av förtvivlan …” Orden skar som vassa knivar i huvudet. Förtvivlat sökte han styrka i mannens ord som uttryckt en ofattbar förlåtelse. ”De vet inte vad de gör … Förlåt dem.” Hans många gånger blodbesudlade händer lyftes upp över huvudet med knogar som vitnade. Han som annars var hårdhudad och aldrig sentimental över andras öden, var offer för känslor och tankar som slet i honom som rovdjur. Då han senare hörde det ofattbara att mannen uppstått ifrån de döda, sällade han sig inte till skaran som hånfullt gjorde sig lustiga över det påståendet. Han såg på dem, som ivrigt deklarerade vad som hänt, att det var sant.
Med tunga steg gick han, i skydd av mörkret, den plågade mannens väg. Där han hade gått med ett kors över axeln, för att till sist lyftas upp av det. Dömd utan att vara skyldig. Annat än för att han sa sig vara Guds Son. Mardrömsnätter hade framkallat bilden gång på gång. Då han personligen drivit spiken genom mannens hand. Det hade varit hans vänstra hand som han spikat fast. Med släggan hållen i sin egen högra hand. Andra män hade tagit hand om resten. Han knöt ”blodshanden” och gömde den bakom ryggen, som om den var något han inte ville kännas vid. Samtidigt pulserade ljuset inom honom till melodin av mannens röst som bett om förlåtelse för dem – för honom. Igen gick han igenom händelsen då dagsljuset hastigt hade försvunnit, och ersatts av mörkaste mörker, till ackompanjemang av ljuden som senare blev när marken skakade. Igen återupplevde han sin egen känsla av att skakas, där han stått och inte längre kunnat se korset, som han egenhändigt varit med och rest upp. Han hade vetat, utan att kunna se, att mannen dött på sin plågas påle i samma stund som naturen gjorde våldsamt uppror. Det hade varit som om vibrationerna i marken flyttat in i hans egen själ. För att stanna där. ”Om du visste vem du har mördat, skulle du falla ihop i en hög av förtvivlan!” Mannens plågade röst, när han bett om förlåtelse för bödlarna, drunknade i dotterns gälla stämma. Hennes ord, tillsammans med hans egna anklagelser, dikterade stegen. Han var på väg till klippbranten längre bort. Med fördömelsen över sina axlar, tyngre än något kors. Han ville gå samma väg, som mannen gått, då han leddes till platsen där själen skulle skiljas från kroppen. Precis som hans själ nu skulle skiljas från honom själv. Men han skulle inte lyftas upp över jorden, och bli hängande där till allmänt spe. Han skulle åt andra hållet. Nerför en klippbrant. Vinden ven runt honom, medan månljuset lyste upp landskapet under honom. Han var vid slutmålet för sin vandring. Ett steg till och han hade sett allt månljus och allt slags landskap för sista gången. Ett steg till och han skulle sona det han tidigare gjort. Mörkret skulle omsluta honom. De anklagande rösterna skulle tystna. Han lyfte foten för att träda ut till ingenstans. Han borde ha tappat fotfästet och varit på väg, dit ingen väg finns tillbaka. Istället stod han kvar på klippan. Han blev medveten om vinden, hur den rörde vid hans ansikte. Med stirrande blick vände han uppmärksamheten från avgrunden, som skulle befria honom, och tittade upp på månen. För en stund fanns bara månens ljus och vinden. ”Förlåt dem …” Vinden ropade orden, månen lyste sitt ljus över dem. Orden borrade sig in i hans hjärta, starkare än tidigare, de borrade sig in i hans huvud och fick tankarna att klarna. Varför stod han där? Hade han verkligen tänkt ta sig själv av daga? Med en snabb rörelse vände han sig om för att gå därifrån. Foten slant och i ett hisnande ögonblick förstod han att han var på väg utför branten, till de dödas boning, efter att ha krossats vid bergets fot. Händerna famlade efter vad som helst. Han fick tag på något han krampaktigt höll sig i. Det kändes som ett tyg, som samma tyg vilket varit i … ”Och alla de som endast rört vid hans mantel, hade blivit hjälpta …”
|
|
Stolen |
