Textruta:                  Wilmas vilda extramamma

                                      

   Föregående sida    Nästa sida

Författare: Annette Larsson

ISBN: 978-91-976620-3-1

ISBN e-bok: 978-91-976620-4-6

Antal sidor: 84

Bandtyp: Häftad

Utgivningsår: 2008

Genre: Barn och ungdom

 

 

Beställning av boken

Wilmas vilda extramamma:

bokbestallning@alboken.se

 

Pris: 70 kr  Fri frakt!

 

Boken finns även som e-bok, 41 kr hos Bokus.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kjell

 

Gatubarnet Curt &

Olga Silverstierna

 

Olga Silverstierna

Hjärtats längtan

 

Sanningen i elden

 

Wilmas vilda extramamma

 

MOA en av många

 

Ge mitt hjärta bröd.

Inga stenar ...

 

 

 

 

Betalningssätt:

Faktura medföljer försändelsen.

Ingen faktureringsavgift tillkommer.

Fri frakt!

 

 

 

 

 

Textruta: Ett föl minsann, och så en ridtur. Paradisloftet, och en alldeles ny och varm känsla i hjärtat.
Hon hade inte behövt bekymra sig om att bli osynlig som luft.

 Början på boken:

 

- Uppför dig nu ordentligt. Tänk på att det är mig du skämmer ut annars.

   - Ja, ja, suckade Wilma, men hennes mamma hörde inte. Hon var på väg ut i köket för att rädda ett glas, som en av tvillingarna vårdslöst höll i.

   Tvillingarna, ja. Sedan de föddes hade inte mycket tid funnits över för Wilma. Mamman klagade jämt över att hennes dagar mest bestod av blöjor och barnmat. Och barnskrik, tänkte Wilma. Numera var Wilma mest en skugga av den tjej som förr stod i centrum. Förr hade allt mest kretsat kring henne. Vilka tider! Det verkade overkligt nu att det varit så en gång.

   Ett gällt skrik ifrån köket, fick henne att hålla för öronen. Skönt att åtminstone slippa det oväsendet de närmaste dagarna. För övrigt kändes det inte särskilt bra. Särskilt inte i maggropen. Idag, var dagen då hon skulle träffa pappas nya kärlek.

   Mammas nya kärlek, var inte ny längre. Wilma hade känt honom i några år nu. Han hade tagit pappas plats i hemmet. I början hade det känts svårt och konstigt. Någon annan hade kramat hennes mamma. Sedan tvillingarna kom, slapp hon åtminstone att se dem kramas så ofta. Det fanns inte tid till det. Lika lite som det fanns tid till att krama henne.

   En genomträngande signal, från en bil ute på gatan, fick tvillingarna att för en stund komma av sig i tävlan om vem som kunde skrika högst. Wilma sprang, med bultande hjärta, till fönstret. Jo, det var pappa. Bredvid sig hade han någon. Någon som kanske skulle krama hennes pappa, så som hennes mamma hade gjort en gång.

   Något vreds runt i hennes mage. Hon ville inte träffa den nya kärleken. Hon ville åtminstone ha pappan för sig själv, nu när hennes mamma inte hade någon tid över för henne. Skulle det bli samma historia igen? Skulle de sitta där utan att verka se att hon var med? Kanske att det rent av blev tvillingar så småningom och då visste hon ju hur det blev. Då kunde hon tävla med luften om att vara osynligast.

   Hennes mamma kom ut ifrån köket. En stripa från håret hängde ner över ansiktet. Hon ställde sig bakom Wilma och sträckte sig över henne för att få en skymt av sin ersättare.

   - Hon kanske är jättetrevlig, sa hon till Wilma, när hon märkte hennes tvekan att gå. Snygg och spännande på alla vis. Ja, din pappa  tar inte vem som helst.

   Hon tog tag i stripan, som hängde i ansiktet och rullade den till en lock, vilken genast föll tillbaka till sitt ursprungliga skick när hon släppte den.

   - Din pappa har smak. Du ska se att hon är trevlig.

   Mamman pratade på. Det lät som hon inte önskade att den nya skulle ha alla de egenskaper som hon målade upp.

   Med en djup suck, tog Wilma väskan där hennes saker var nerpackade. Den kändes tung, fast att det inte var så mycket i den. Stegen kändes också tunga.

   - Uppför dig nu som sagt, sa mamman igen. Glöm inte att tacka om du får något. Och för allt i världen, sitt ordentligt när du äter! Använd kniv och gaffel. Du får inte skämma ut mig inför den nya …

   Hon avslutade inte meningen. En rodnad för över mammans ansikte.

   Ja, ja, tänkte Wilma. Spara dina ansträngningar till tvillingarna. Det behövs mycket innan det blir ordning på dem.

   Hon sprang ner för trapporna. Som om hon hade bråttom till mötet, när det egentligen var tvärtom. Hon tvekade innan hon öppnade portdörren. Skulle den där tanten ta hennes pappa ifrån henne, så som Dan hade tagit hennes mamma ifrån henne? Skulle hon bli osynlig som luft när hon trädde in i bilen?

   Hon hade gått igenom den förvandlingen en gång förut. Kanske att de inte skulle se henne, än mindre prata med henne? Eller om de pratade kanske de skulle låta överdrivet intresserade på ett onaturligt sätt.

   Innan hon visste ordet av satt hon i bilen och den åkte iväg. Wilma, hade hon artigt sagt när hon klev in. Hon hade till och med räckt fram handen till den nya kärleken. Den nya kärleken hade svarat, med ett leende som sträckte sig ända upp till öronen, att hon hette Maggan.

   Jaså, hon som ska ta pappa ifrån mig heter Maggan, tänkte Wilma, och la armarna i kors över bröstet när hon satte sig i baksätet. Maggan hade glasögon, men det kanske inte skulle hjälpa henne att se att de blivit tre i bilen.

   En tystnad följde efter den korta presentationen. Wilma studerade Maggans långa hår, som hängde över passagerarsätets ryggstöd. Det hade en vacker färg, konstaterade hon motvilligt. Lockigt var det också. Inte alls som hennes mammas stripor. Kanske att det var papiljottlockigt? Det kunde även hennes mamma åstadkomma. Åtminstone förr i tiden när hon inte hade tvillingarna.

   Maggan försökte sig på ett skämt. Wilma låtsades som hon inte hörde. Att försöka skratta när magen var i kramp, var inget hon kände för. Då var det bättre att låtsas att hörseln var dålig eller bilmotorn för högljudd.

   - Här du, Bert. Stanna här så du och tösen får pratas vid. Ni har ju inte setts på ett tag. Jag kan köra. Sätt dig i baksätet hos henne.

   Nu hörde Wilma väldigt bra.

   Bilen stannade och hennes pappa klev in i baksätet med sina stora fötter och långa ben.

   - Hej, min lilla tjej, sa han. Sitter du här i min bil? Eller är det bara ett önsketänkande?

   - Det är bara ett önsketänkande, muttrade hon buttert, men hennes hjärta kändes glatt.

   - Vet du vad? Vi åker inte hem till mig idag. Idag ska vi åka till Magggan. Det ska väl bli spännande att se hur hon bor?

   Inte alls, tänkte Wilma. Kan vi inte lämna av henne där och fortsätta hem till dig, ville hon säga. Istället satt hon tyst utan att svara.

   - Jag tror säkert att du ska trivas där, fortsatte pappan. Du kan inte ana hur mycket det finns att se hos Maggan.

   Bara det inte finns så mycket att se så inte jag syns, tänkte Wilma. Där finns förhoppningsvis i varje fall inga tvillingar.

   Med en rivstart bar det iväg till det okända målet, Maggans bostad. Helst av allt hade hon velat åka till den välkända bostaden på Blåbärsgatan. Där hade det bara varit de två. Nu hade de blivit tre. En för mycket, enligt Wilma.

   Hon böjde sig försiktigt fram och tittade på hastighetsmätaren. Den visade mer än vad hon var van vid. Pappan såg emellertid obekymrad ut. Han kanske har blivit blind, tänkte hon. Det kan man bli av kärlek, hade hon hört någon säga.

   - Pappa, kan inte du köra istället, frågade hon, när det tjöt i däcken i en kurva.

   Hon tänkte på att hon hade sin hamster att ta hand om. Ingen annan skulle göra det om det hände henne något.

   - Vad är det med dig, sa pappan. Det här är väl inget? Vi är snart framme ska du se. Välbehållna också. Är det något som Maggan kan, så är det att köra bil.

   Han har blivit blind, tänkte Wilma.

 

                                       Till början på sidan

 

 

 

            

 

 

 

 

Textruta: Sagt om boken:
”Jag älskar allvaret och humorn i den här boken. Det är en bok även för vuxna!”