Textruta:                  Sanningen i elden

                                   

    Föregående sida       Nästa sida       

 

Författare: Annette Larsson

ISBN: 978-91-976620-1-7

ISBN e-bok: 978-91-976620-2-4

Antal sidor: 164

Bandtyp: Häftad

Utgivningsår: 2007

Genre: Från 9-99 år

 

 

Beställning av boken

Sanningen i elden:

bokbestallning@alboken.se

 

Pris: 70 kr  Fri frakt!

 

Boken finns även som e-bok, 41 kr hos Bokus.

 

 

 

 

 

 

                                                                    

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kjell

 

Gatubarnet Curt &

Olga Silverstierna

 

Olga Silverstierna

Hjärtats längtan

 

Sanningen i elden

 

Wilmas vilda

extramamma

 

MOA en av många

 

Ge mitt hjärta bröd.

Inga stenar ...

 

 

 

 

Betalningssätt:

Faktura medföljer

försändelsen.

Ingen faktureringsavgift tillkommer.

Fri frakt!

 

 

 

 

 

Textruta: ”Ilskan, som förut behärskat Lena, hade avtagit och ersatts av en alltmer smygande rädsla. Gått vilse, gått vilse, sa det i takt till hennes steg. Nej, inte hon, inte hon, utbyttes det med ibland. Ju mer mörkret kom smygande, desto räddare blev hon. Tyckte hon inte att det hördes konstiga gläfsande ljud bland skuggorna? Om hon bara hade lytt mamman och inte gått till skogen! Vad hade hon i skogen att göra förresten?”

Början på boken:

 

Hon gick på den smala stigen i skogen. De stora granarna susade i vinden och fåglarna sjöng och kvittrade i olika tonarter. Flickan på stigen märkte däremot inget av det.

   Hennes ansikte var av det runda slaget och skulle ha varit vackert, om det inte uttryckte en sådan fullständig bild av missbelåtenhet. Munnen, som av naturen var fyllig, hade en benägenhet att alltid peka nedåt. Skratta var något hon sällan gjorde. Näsan var liten och rund och pekade lustigt uppåt. Som en motvikt till munnen, kunde kanske någon tänka. Ögonen var stora och grönblå och fåglarna, som observerade henne, kunde i dem läsa att hon inte var lycklig.

   Det var inte första gången som de fick besök av människor, ute i skogen. Många underliga beteenden hade de fått se ifrån dem då.

   Ibland, när de tillfälligt besökt människornas revir, som de kallade platsen där människorna bodde, upphörde de aldrig att förvånas över hur annorlunda människan var där, mot vad hon var när hon befann sig hos dem ute i skogen.

   Visst var de klädda på samma sätt och visst såg de egentligen likadana ut där som när de var i skogen. Men aldrig hade någon av fåglarna sett några tårar i människans revir. Jo, från de små förstås, men aldrig från de större.

   I skogen hade många fåglar däremot sett stora tårar på stora människor. Inte bara tårar emellertid. Ibland hade även deras öron nåtts av högljudda falsettljud, och även av mer dämpade sådana.

   - Det är människan som sjunger, brukade de äldre fåglarna säga till de yngre, när dessa gjorde sig redo till flykt.

   - Ingen fara, lugnade de dem, ni kommer att få höra mer av det här slaget under åren.

   Men ibland, och det var också bara ibland, kunde de nås av verkligt vacker sång från människan i skogen.

   - Det låter som fågelsång, kunde de säga till varandra då.

   Men aldrig att de hade hört någon sång, varken av det ena eller andra slaget, på besök i människans revir. Människan var underlig. I skogen kunde hon stå i flera minuter och titta på en växt och granska dess utseende, färg och doft.

   I människans revir hade de aldrig sett någon ta sig tid för något sådant. Där kunde knappt en gammal förståndig fågel läsa människans sinnesstämning. De var alla som slutna böcker. I skogen var hon emellertid inte det. Där kunde fåglarna läsa allt från sorg till glädje i hennes öppna ansikte.

   Många gånger hade de varit vittne till de bittraste tårar. Alla gånger hade de velat trösta med de vackraste melodier som de kunnat sjunga. De vill med sin sång säga:

   ”Gråt inte lilla människobarn. Lyssna till våran sång, som säger att det finns en ljusning mitt i sorgen. Gråt inte lilla människobarn. Lyssna till tallarnas och granarnas sus. De vill vagga ditt sinne till frid. Lilla människobarn, ta av dig skorna och känn hur mjuk mossan är under fötterna. Känn, den doftar som av lycka och harmoni.”

   Ibland kunde det hända att gråten stillades och människan drog djupa andetag, som för att inandas skogens alla dofter. Då nickade fåglarna till varandra att nu hade de lyckats. De tyckte sig ha en verkligt stor uppgift att fylla och de sjöng gärna för att lindra ett värkande människohjärta.

   Nu gällde det emellertid flickan som gick på stigen och såg trumpen ut, för trumpen såg hon verkligen ut. Men vilket underbart hår! En av fåglarna liknade det vid en vacker havrekärve.

   - Färgen är faktiskt något åt det hållet, men att likna det vid en havrekärve är väl ändå att gå för långt i sin beundran, tyckte en annan fågel, som var känd för sin stora aptit.

   - Men hon verkar inte lycklig, trots sitt granna hår, sa en tredje, och det höll de alla med om.

   - Vi får sjunga det vackraste vi kan.

   Och så satte de igång och sjöng det vackraste de kunde i alla möjliga stämmor. De sjön och sjöng. Faktum var att de kunde ha fortsatt och sjungit i all evighet utan resultat. Lena, som den trumpna flickan på stigen hette, brydde sig inte ett dyft om fågelsång, om hon alls hörde den. Inte heller brydde hon sig om skogens stilla susning, som viskade om frid.

   Lena var inte lycklig, i det hade fåglarna rätt. Men hon var olycklig på ett annat sätt, än vad som var vanligt hos dem som sökte sig till skogens stillhet.

   Hon gick och tänkte på hur hon på bästa sätt skulle kunna ge igen för en oförrätt som hon blivit utsatt för under dagen. I skolan hade Lena klippt till en oförskämd unge som hon inte tålde. Ett av de äldre barnen hade då ryckt in till snorungens försvar och med ett bestämt tag ryckt Lena i örat. Tänka sig, hennes öra! Lena kände hur ilskan riktigt bubblade inom henne bara hon tänkte på det.

   Fåglarna, som satt och sjöng det vackraste de kunde, fick till sin stora förfäran se hur flickan, som de skulle muntra upp, började stampa i marken och slänga kottar vilt omkring sig.

   Det var något utöver det vanliga.

   - Här är det bäst att fly innan man blir träffad, skrek de till varandra, och flög iväg till ett säkrare ställe.

   Nu var det endast skogens susning kvar som troget viskade om frid. Lena märkte inget av det. Inte heller märkte hon tomrummet efter fågelsången. Några dumma fåglar som flaxar iväg, tänkte hon bara, och var nöjd över att det blivit någon effekt av utbrottet.

   Orsaken till att Lena befann sig i skogen var inte för att söka ensamhetens stillhet, som man kan förstå. Orsaken var en helt annan. Lena hade en mamma som alltid varnat henne för att gå ut ensam i skogen. Du kan gå vilse och inte hitta hem igen, hade hon sagt.

   Gå vilse, tänkte Lena föraktfullt. Det är det bara dumma människor som gör, och jag är då inte dum.

   Genom att gå till skogen hoppades hon på att kunna skrämma mamman och på så sätt straffa henne för att hon inte köpt den talande dockan, som Lena absolut tyckte sig ha rätt till efter lidandet i skolan.

   Ilsket gick hon och sparkade på kottar och pinnar som låg i hennes väg.

   - Dumma mammor! Där flög en pinne.

   - Dumma snorungar! Där åkte en kotte.

   - Dumma …

   Lena skulle precis sparka till en pinne, när hon till höger om sig fick syn på en stor och präktig flugsvamp. Den var verkligen ett konstverk. Den vita stammen var perfekt formad och den klarröda hatten var rund som en sol med mjölkvita, väl placerade prickar på.

   Fåglarna, som på avstånd följt Lenas vandring, sa till varandra:

   - Titta vad hon beundrar den fina svampen. Den kan säkert få henne på bättre humör. Man kan inte bli annat än glad när man ser den.

   - Nej, suckade han som var känd för sin aptit, samtidigt som han tittade längtansfullt på den feta insekt som placerat sig ovanpå.

   Vad de inte visste, var att Lenas tankar inte kretsade kring det vackra hon såg. Lena tänkte istället på hur giftig svampen var och på vem hon skulle vilja ge den till. Så förmörkad av hat var hennes värld, att hon kunde önska någon bli flugsvampsförgiftad.

   Fåglarna, som satt på avstånd, njöt av hur vackert det såg ut när solen silade sina strålar genom en tät, väldoftande grankvist. De brukade leka att de badade i solens strålar. Då omslöts de av en värme som kändes långt innanför de mjuka fjädrarna. Det var på sommaren det. På vintern var det inte ofta de lekte den leken och gjorde de det var det långt ifrån så varma bad.

   De avbröts i sina tankar av att Lena höjde ena foten för att sparka till svampen. Hon hann inte mer än ta sats, förrän det i stubben, som stod en bit ifrån, öppnades en dörr och ut kom en liten gumma.

 

                                        Till början på sidan

 

 

 

 

 

Textruta: När Lena möter Mor och Far Skog som bor i en stubbe i skogen, blir hon förvandlad på mer än ett sätt.
Textruta: Sagt om boken:
”Jag som har svårt för att koppla av, blev helt lugn och avslappnad när jag läste boken.” Evy 53 år
”Barnen åtta och tio år, älskar boken, och vill att jag ska läsa ur den varje kväll.”