Textruta:                       MOA en av många

Kjell

 

Gatubarnet Curt &

Olga Silverstierna

 

Olga Silverstierna

Hjärtats längtan

 

Sanningen i elden

 

Wilmas vilda extramamma

 

MOA en av många

 

Ge mitt hjärta bröd.

Inga stenar ...

 

 

 

Betalningssätt:

Faktura medföljer försändelsen.

Ingen faktureringsavgift tillkommer.

Fri frakt!

Författare: Annette Larsson

ISBN: 978-91-978826-0-6

Antal sidor: 70

Bandtyp: häftad

Utgivningsår: 2014

Genre: Ungdom och Vuxen

 

 

Beställning av boken

MOA en av många:

bokbestallning@alboken.se

 

Pris: 60 kr  Fri frakt!

 

Boken finns även som e-bok, 32 kr hos Bokus.

 

 

 

Textruta: Jag vill ibland såra mamma, sticka vassa ord genom hennes hjärta, så att hon nyktrar till och inser hur mycket hon skadar mig, hur mycket hon stjäl ifrån mig, genom att inte vara något av det hon borde vara. Jag har sett mammor med sina barn och jag anar vad jag har gått miste om. Ibland har även mamma varit nykter och riktigt normal. Det lever jag på länge. När jag ser henne som hon är då, vet jag att jag älskar henne. Jag älskar henne även där hon sitter med sitt feta hår och smutsiga nattlinne, men min kärlek är ledsen och gör så ont. När jag är elak mot henne gråter jag inom mig, jag vill ju egentligen bara krama henne.

Början på boken:

 

Benet värkte efter sparken, men jag ansträngde mig för att inte halta. Ingen får se att jag lider, att jag har ont, och det inte endast i benet utan långt in i själen. Luften var kylig och trängde in under jackan som var för tunn för att hålla mig varm. Jag frös mer än på ett sätt.

   Jag var på väg från plågan i skolan till plågan i hemmet. Inom mig ekade orden mina klasskamrater ropat. Det de inte sagt la jag själv till: Jag är ingenting värd, ingen vill vara kompis med mig. Jag är konstiga Moa som aldrig är med på något roligt och aldrig bär trendiga kläder. Orden var som snaror om min hals, det kändes som om jag knappt kunde andas.

   Jag är som en robot, programmerad att gå från ett ställe till ett annat. Utan att känna, utan att gråta. Så länge någon ser mig.

   Bara min kattunge får se när jag gråter. Hon är det bästa som hänt mig och jag älskar henne. Den lilla mjuka kroppen sover jämte mig och hennes kurrande ljud får mig att för en stund känna värme. Som om isen inom mig tillfälligt smälter och jag bakom den ser något av vår och sommar. Så som det egentligen ska vara i min ålder, tror jag i varje fall. En del säger att det är den bästa tiden.

   Trottoaren var mörk och luktade våt asfalt efter det tidigare regnet. Jag gick förbi det ena höghuset efter det andra. ”Mitt höghus” är längst bort på gatan. Vid sidan om trottoaren växer taggiga nyponrosor vilka fått röda, mogna nypon. Man kan använda innehållet i nyponen som klipulver och lägga det innanför någons jumper. Jag vet precis hur det känns ...

   Jag befann mig mitt emellan skolan och mitt höghus. Lika långt från skolan och lika långt hemifrån. Ett tag stod jag still och låtsades att jag tittade på något, för att samla kraft. Jag kunde göra det för jag var ensam på gatan. Längre bort ropade några barn och jag hörde hur en vuxen ropade tillbaka.

   Ett djupt andetag drogs innan jag fortsatte. Jag stålsatte mig inför min andra roll i livet: att vara mamma till min egen mamma. Jag hoppades kunna klara det utan att gå sönder på insidan eller sprängas i bitar av gråten som hela tiden vill ut. 

   Ett flygplan flög långt uppe på himlen och jag undrade hur de kände sig som befann sig så högt ovanför marken, om de kände sig lätta och lyckliga, eller om det inte kändes någon skillnad alls att sväva bland molnen.

   Men jag skulle aldrig kunna åka någonstans, jag skulle aldrig kunna sväva bland molnen, även om jag fått möjlighet till det. Jag måste vara hemma, vem skulle annars ta hand om mamma? Vem skulle ta hand om min älskade katt, Missan?

   Jag närmade mig backen ner till höghuset. I den backen lärde jag mig cykla. Jag minns att jag hade ont i benet då också, efter att ha vält ett antal gånger på den lånade cykeln. Någon egen cykel har jag aldrig haft.

   Bakom höghuset finns en skog. Medan jag gick ner för backen fäste jag blicken på träden som rörde sig i vinden, som om de vinkade till mig att jag var välkommen hem, och att de tyckte det var roligt att se mig.

   Jag fantiserade en stund om att det var så, innan jag böjde mig och tog upp ett löv som blåst iväg och lagt sig på marken. Det var som det finaste konstverk: rött och gult och samtidigt fortfarande något grönt. Medan jag fingrade på det, öppnade jag dörren in till höghuset med trettiosex lägenheter, varav jag har nyckel till en.

   När jag klev in i trappuppgången möttes jag av doften från bullbak. Jag blundade ett tag och andades in doften. En stund föreställde jag mig att det var mamma som bakade och att hon skulle servera mig några varma bullar tillsammans med mjölk. Men jag visste att det var tanten på första våningen, hon som är hemma på dagarna och ibland har besök av barn i min ålder. Tänk att känna någon som bakar bullar, vad lyckliga de måste vara.

   Efter att jag gått en trappa upp, blandades bulldoften med doften av stekt lök. Jag kände hur hungrig jag var och såg framför mig en härlig hamburgare med lök och dressing och mer därtill.

   Kanske mamma höll på och lagade mat, hon visste ju att jag var på väg hem?

   Jag låtsades att det var så, medan jag gick upp ytterligare en trappa. När jag närmade mig vår dörr, avtog dofterna av både bullar och stekt lök. Jag stack in nyckeln i låset och visste att en annan doft skulle möta mig.

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Textruta: Sagt om boken:

”Så otroligt bra! Känner igen mig i Moas och Lisas liv, är själv ett maskrosbarn men har ännu inte tagit mig upp ur asfalten dessvärre.” Linn

”Underbar bok, älskar att läsa sånt här som gör att man känner sig lite mindre ensam i världen. Jag är vuxen idag, men min barndom var en svart historia.” Karolina

”En mycket fin berättelse. Moas tankar och känslor är inkännande skildrade och känns mycket trovärdiga. En rörande skildring av ett utsatt barns tillvaro.” Mary

”En fin historia om ett mycket viktigt ämne.” Mikael