|
Författare: Annette Larsson Tidigare upplaga ISBN: 91-970715-9-5 ISBN: 978-91-976620-5-5 Antal sidor: 188 Bandtyp: Häftad Utgivningsår: 2005 och 2008 Genre: Spänningsroman
|
|
Början på boken:
Hjärtat dunkade som om ville det tränga ut ur kroppen. Lungorna kändes som en blåsbälg som flåsade ut luft i snabb takt. Ögonen var slutna, som för att kunna låtsas att han inte var där han var. Hade öronen haft lock, hade han stängt dem. Obönhörligt hörde han stegen som närmade sig. Han ville pressa händerna mot öronen, ville sticka in fingrarna, som för att spränga trumhinnorna, vilka ropade ut signalerna att snart kanske spelet var över. Snart kanske han tillhörde en av dem i mängden som tidigare jagats och mött sitt öde. Han sände en tanke till sin mamma. Smutsig och med tovigt hår stod hon framför honom i hans minne. Han hade ropat till henne att han hatade henne den dagen han lämnade det så kallade hemmet, för att aldrig mer återvända. Nu kände han att det han ropat inte var sant. Han hade inte hatat sin mamma, den dagen han i vrede lämnat henne. Han hade älskat henne. Älskat henne! Tårar ville pressa sig ut ur hans ögon över sanningen som drabbade honom. De ville blanda sig med de andra tårarna av skräck, som redan rann på hans kinder. Han mindes de få gånger då mamman visat honom kärlek. Han hade levt på det länge. Hungern hade inte känts lika gnagande. Den hade blivit mer uthärdlig. Han mindes hennes ögon. Stora, blanka, ofta tomma. Han hade velat skrika: Titta på mig med kärlek! Se på mig! Jag är ditt barn! Om du inte kan ge mig något annat, så ge mig åtminstone din blick! Inte ens hennes blick, hade han fått. Det var som om han inte funnits. Förutom de få gångerna, vilka han kunde räkan på ena handens fingrar. Ett rått skratt hördes. Det verkade som jägaren njöt av sin uppgift. Ett rovdjur på väg att infånga sitt byte. Mammans ögon blev förfärligt blanka och tomma innanför hans ögonlock. Han speglade sig i dem, som för att finna stöd inför det som kanske väntade honom. Mamma, ditt barn kanske blir mördat när som helst, och du struntar i det, hade han velat ropa ut. Du struntar i mig! Struntar i om jag lever eller dör! Skrattet hördes igen. Han kröp ihop ännu mer. Hoppades desperat att jägaren skulle missa gömstället. Skrällen var öronbedövande då lådan, som han gömde sig bakom, sparkades undan. Skottet som sedan hördes var förskräckligt. Han hann titta upp i vapenägarens ansikte, då han siktade på nytt. Mannen såg ursinnig ut. Ett tryck till och Curt skulle för alltid missa chansen att bli äldre än han var. Det var då han som en panter flög upp ifrån sin hopkrupna ställning. Vräkte sig mot mannen, som överrumplat avlossade ett skott i den riktning som pipan råkade befinna sig i. Blod sprutade ut på marken under dem. Det var inte Curts blod. Andra steg hördes. Snabba och målmedvetna. Svordomar studsade mellan husväggarna. Curts ben var som trumpinnar. Bort från de andras ekande steg, bort från dem som likt rovdjur ville slita honom i stycken. Bort från flocken i vilken en av dess medlemmar skadads, eller kanske rentav dödats. Det var inte nådigt att vara lamm och ha tillfogat ett rovdjur skada om han skulle upptäckas. Särskilt inte som lammet redan var förutbestämt att slaktas. Ett brunnslock ropade till honom att söka skydd där. Han tvekade. Det var för nära, där ”brottet begåtts”. Det första ställe som de kanske skulle söka på, var i mörkrets tunnlar. Om de var tillräckligt uppretade, drog de sig inte för dess stank. Han fortsatte utan att veta vart han sprang. Han sprang förbi en av samma klass som honom själv. Med tomma ögon satt han efter en husvägg och inandades, han visste vad, ur en påse. - Ta dig bort härifrån, ropade han till den apatiska olycksbrodern. De är på gång! Alla visste vad som menades med uttrycket ”de är på gång”. Olycksbrodern verkade emellertid inte reagera. - Än sen, sa han lojt. Då slipper jag … Han hade velat rycka upp honom från hans vilande ställning, få honom på fötter och sett till att han fort tog sig därifrån. En blick fick honom emellertid att förstå att tiden det skulle ta att övertala, om det ens gick att göra det i hans dimmiga tillstånd, skulle ta alldeles för dyrbar tid. Tid som kunde användas för att ta sig så långt därifrån som möjligt. Han lämnade sin sniffande jämlike med ångest över hur det skulle gå med honom, ifall han kom i vägen för dem som var ute och jagade efter det som var avskräde på jorden. Hemma kanske de hade barn i samma ålder, som låg och sov i bäddar med riktiga sängkläder i. Naturligtvis hade de riktiga sängkläder. Det var en självklarhet för dem. Att ligga på hård mark utan något värmande över sig, hade de säkert aldrig varit med om. Curt såg framför sig hur leksakerna låg uppradade bredvid dem. Endast en av dem, en trasig sådan, hade varit tillräcklig för honom. Han frös, trots att språngmatchen pumpade runt blodet så det hettade i kroppen. Tänderna hackade. Det flimrade för ögonen. Vad sprang han för egentligen? Vad var det han var så mån om att bevara? Vad var hans liv värt? Det kanske inte var mer värt än vad de ansåg, som jagade honom? Hade han verkligen någon framtid? Var det kanske inte lika bra att sluta försöka rädda sig själv? Att göra som killen med limmet, skita i allt. Steg hördes längre bort. Nej, han ville leva! Han ville inte kapitulera inför dem, som ansåg att han inte var mer värd än skosulorna de trampade. Till och med mindre värd än dem. Skosulorna hade någon funktion att fylla. Det hade inte han. Han var en parasit som slet på gatstenarna. En parasit som hade fräckheten att till och med lägga hela sin smala kropp på dem ibland, för att sova. Rovdjuren kände inte drömmarna som vävdes samman på den hårda madrassen. Drömmarna om en riktig säng, om mat, om familj, om kärlek. Om att vara någon. Om stenarna kunnat berätta, hade det varit direkt ur lidandets skola. Det var inte alltid det låg en smal, frusen kropp och försökte vila sig på dem. Ibland gick även skor där, vars pris hade kunnat mätta den utmärglade kroppen länge, som tidigare legat där. Oftast var emellertid de med de dyraste skorna inte benägna att ens tänka tanken, att ge till någon annan än sig själv. Curt visste. Han hade många gånger med långa blickar, sett på människorna som var människor. Inte många ville gärna ge. De var uppfyllda av sin värld, där han och hans olycksbröder och olyckssystrar inte hade någon plats. Han klandrade dem inte. Vem vet, han kanske hade varit likadan själv, om han aldrig vetat vad det ville säga att lida? Om lidandet hade varit av ett annat slag, än att för dagen kunna överleva. Alla hade nog sitt, tänkte han. Även den mest välklädde. Fast han hade gärna velat byta, vilka problem den välklädde än hade. En portuppgång erbjöd ett tillfälligt skydd. Han trängde in sig under en trappa med minimalt utrymme. Det luktade något obeskrivligt där, men han var van vid lukter som saknade namn att beskrivas. Svordomarna hördes tydligare, så även stegen. Skulle detta vara den sista plats på jorden som han såg? Ett skitet utrymme bakom en trappa? Var skulle alla drömmar som han drömt ta vägen, om han träffades av en kula? Skulle de flaxa iväg till en annan lidande pojke och fortsätta att näras där, eller skulle de lämnas kvar i stanken där han satt? Skulle de bara bli till ett intet? Havet och vidderna, de dukade borden, familjen som skulle bli hans, skulle de lämnas där, kvävda i den unkna luften? Och han, vart skulle han ta vägen, skild från sina drömmar? Det skramlade förskräckligt i dörren då den öppnades. Curt satt ihopkrupen till en boll, som paralyserad. Ögonen stirrade rakt ut. Han ville inte blunda, ville inte se mammans ögon som då dök upp innanför ögonlocken. Han skulle ensam möta sitt öde. Mamman skulle lämnas utanför. - Han kan inte ha gått upp i rök, hörde han någon med grov röst resonera. Vi ska nog få fatt på den banditen. - Här luktar ju as, hörde han en annan säga. - Ja, det är där det luktar as, som de befinner sig. Tror du det luktar parfym där de är? Nej, min gubbe lilla. Du har inte varit med tillräckligt länge. Ju mer stank, desto närmare är vi dem. Curt hade inga fingrar i öronen. Både ögon och öron var på helspänn. Hela hans kropp var som en spänd fjäder. Den här gången skulle han inte komma undan. Det fanns ingen chans i världen att kunna springa förbi dem. Såvida de inte hittade honom förstås. Då skulle han klara sig. Han förstod emellertid att den chansen var ganska liten. Blodhundarna var vana att leta på ställen där skräckslagna offer satt gömda, som i ett trångt utrymme under en trappa. - Du, jag måste tända en cigarett. Friska upp luften lite. Det är ju så man kan spy. - Det kan du göra sen när vi firar att vi har fått tag på den skurken. - Jag talade inte om att fira. Jag talade om att friska upp luften. - Värst vad du har blivit kaxig. Tänd din förbaskade cigarrett och håll käften. Irriterat tände han den förbaskade cigarretten. Han slängde tändstickan framför sig. Den hamnade en bit från Curt utan att slockna. Skräpet, som låg utspritt både här och där, började pyra. En stickande röklukt trängde igenom stanken. - Ska du tända eld på kåken? skrek den ene till den andre. Är du inte klok? Vi är inte ute för att elda upp asen. Vi är ute för att haffa dem med hederliga medel! Han tog upp pistolen och viftade med den. - Det säger jag dig bara, vifta inte med någon pistol framför min näsa. Det kan bli det sista du gör. - Du ska inte tro att du kan hota mig. Jag viftar med pistolen så mycket jag vill, utan att du ska behöva anmärka på det. - Vifta till det med pistolen då, så det inte börjar brinna här. För det är väl en vattenpistol eftersom du inte har någon större koll på den? - Vill du att jag ska pröva om det är det? Jag kan börja med att trycka av den mot din skalle. Curt hörde ljud av knytnävar i aktion och så ett våldsamt brak. Den ena av männen hamnade raklång på det skitiga golvet, endast en liten bit ifrån honom. Den stickande röken kvävdes under hans grova kropp. En smäll hördes i dörren. Det var den av blodhundarna som fortfarande stod på benen, som bestämt sig för att ensam ta upp jakten på bytet, vilket satt som fastnaglad under trappen. Curt kikade försiktigt fram mellan sina knän, som befann sig uppe i ansiktet. I en kroppsställning, som om han var en akrobat, tittade han forskande på rovdjuret. Det bästa var att ta sig därifrån, fortast möjligt. Mannen framför honom kanske kunde kvickna till när som helst. Ett skadat rovdjur, var ett farligare rovdjur, om nu det här kunde bli farligare än vad det tidigare varit. Försiktigt vecklade han ut sig, för att smygande ta sig därifrån. Det var otäckt att kliva över besten på marken. Det kändes som om skulle han nudda honom, skulle han falla död ner. Som om hatet, som av naturliga skäl tillfälligt slumrade, skulle leva sitt eget liv och greppa efter det liv, som inte var något värt, om Curt nuddade vid honom. Mannen grymtade till, eller var det ett morrljud, Curt kunde inte bedöma vilket. Hjärtat kändes som om det satt i strupen någonstans. Han svalde flera gånger, som för att få det på plats. I en stelnad pose med ena benet i luften, på väg att kliva över mannen, stod han utan att veta om han andades eller inte. Mannen vred lite på sig. Curt skulle ha blivit ännu mer skräckslagen, om det inte var för att han redan nått kulmen för hur rädd han kunde bli. Han bad till något, vad som helst, som kunde göra så att mannen inte vaknade. Soppguden, som han kallade Guden, som de som delade ut soppa, trodde på, kom för honom i hans paralyserade tillstånd. Han bad till Jesus, all soppors Gud, att mannen skulle ligga utslagen ännu ett tag. Om han blev hörd eller inte, visste han inte, men besten på marken utstötte några snarkande läten, som om sömnen passade på att infinna sig då mannen ändå låg i horisontalt läge. Darrande tog han sig över honom. Han skulle precis öppna dörren för att försvinna så långt bort som möjligt, då ögonen föll på pistolen som låg intill den avsvimmande eller den sovande eller vad han var. Ögonen var i varje fall slutna och de såg ut som om de inte tänkte öppna sig den närmaste minuten. Han tvekade en stund, tanken hann inte greppa vad det innebar att ha en pistol, men instinkten förde honom till vapnet. Han kände det kalla stålet i handen. Han höll i en pistol. Det var som om pistolen i handen gjorde honom djärvare i tanken. Pengar, tänkte han. Mannen kanske hade pengar på sig. Pengar till mat. Han närmade sig honom, som han bara för ett ögonblick sedan varit på väg att fly ifrån med allt vad benen kunde prestera. Märkligt vad en pistol gav märg i benen. Hungern drev även på, även om han inte känt av den den senaste tiden och inte gjorde så nu heller. Hans skräckslagna tillstånd hade bäddat in den som om den inte fanns. Han visste emellertid att den låg på lur, som ett rytande lejon som ville slita honom i stycken. Med pengar kunde han tämja det lejonet. Bröd var allt det behövde. Med fumliga händer försökte han känna efter om en plånbok dolde sig under kläderna, vilka var av den kvalité som aldrig kommit i närheten av att skyla hans kropp. Han visste var plånböckerna brukade förvaras. Det var inte första gången hans händer famlade närgånget för att greppa om en sådan. I folkträngsel hade han någon gång prövat sin lycka. Även då var det hungern som fick fingrarna att bli långa. Den här guldgossen hade tydligen sin plånbok i en innerficka. Något vårdslöst greppade han om den, som om han tog något som med rättighet tillhörde honom. Som om det var något som tidigare stulits och som han nu såg till att få tillbaka. Lättad tänkte han dra tillbaka handen med dyrgripen i, då det ryckte till i den rånade mannens kropp. Ett öga öppnades och stirrade rakt in i hans ögon. Om det varit den Onde själv som stirrat på honom, hade det inte varit mer skräckinjagande. Curt ryggade baklänges av skräck. Snabbt greppade han om pistolen. Den riktades mot mannen. - Håll dig där du är, gubbe, ropade han, på sitt av gatan ofriserade språk. Rör dig inte för då är det det sista du gör! En lång harang av ett språk, som säkert inte var mer friserat än den tidigare talarens, såg ut att vilja välla fram ur den liggande mannens strupe. Pistolen, som riktades mot honom, fick dem emellertid att fastna i halsen. Han visste att hotet inte var tomma ord. Han visste att pistolen var laddad. Han hade själv gjort det. Situationen hade förändrat sig. Det hade blivit ombytta roller. Offret stod och siktade på den som egentligen skulle ha siktat på den som siktade. Han svor inom sig över den andre som lämnat honom i en sådan knipa. Men han skulle nog överlista skiten. En sådan, som den stackaren som greppade om hans pistol, var nog en lätt match att övermanna. Det fanns inte mycket i huvudet på en sådan. Det hade limmet sett till. En tanke for genom hans hjärna, att det kanske fanns tillräckligt i huvudet på honom, för att kunnat trycka av en pistol. Hade han otur kunde han falla för sin egen kula. Curt andades stötvis. Det kändes som om luften kunde ta slut när som helst, eller var det lungorna som krympt ihop, han visste inte vilket. Handen som höll i pistolen, darrade. Svetten bröt fram på hans panna. Mannen på golvet rörde på sig. Han ålade sig med nästan osynliga rörelser närmare den skakande pojken. - Still, ropade Curt och han märkte hur rösten gick i falsett. Han ville inte skjuta, även att han kanske skulle bespara några andra samma öde, om han gjorde det. Något djupt inrotat i hans väsen, kände stark avsky att beröva någon livet. Ingen annan än den som gett livet, hade rätt att ta tillbaka det. Det var hans fasta övertygelse. Om mannen på golvet och hans jämlikar ändå hade haft samma inställning. Det skulle ha sparat många oskyldiga offer. En ådra pulserade i mannens tinning. Ansiktet hade en högröd färg. Tänderna var blottade, som på en tiger som visar sina vapen. Curt började fumla med dörren bakom sig. Han ville få upp den och baklänges dra sig ut, för att sedan lägga benen på ryggen. Plånboken hade han stoppat i den enda ficka som han hade. Den var trasig, men inte värre trasig än den kunde hålla reda på dyrgripen. Det skramlade i dörren när Curt fick upp den. Med pistolmynningen riktad mot mannen, drog han sig långsamt ut. Väl utanför sprang han som om han hade en hel flock med folkilskna hundar efter sig. Hans öron uppfattade mannens ilskna vrål, då han vräkte sig ut genom samma dörr som han själv nyss lämnat.
|
|
Kostar 109 kr på Bokus
Boken finns även som e-bok, 39 kr på Bokus.
Kan även laddas ner från bibliotek, Nextory med flera.
|