Kjell

Början på boken:

Vem är denne Kjell som väntar på att bli omtalad. Jag känner honom inte, men jag ska lyssna till berättelsen om honom, som viskas i mitt hjärta, och skriva ner den till dig.

Inne i skogen i en stuga, föddes Kjell en kall marsnatt år 1902. Hans hår var redan då kolsvart, vilket skulle följa honom genom livet. Hans mamma var en ung flicka, inte mer än 16 år.

Pappan till Kjell var en häftig förälskelse som blossat upp året innan, för att försvinna när höststormarna började vina runt stugknutarna. Han hade varit tillfällig skogsarbetare där hon bodde.

Minnet av honom var svårt att bära. Aldrig kunde hon bli kvitt det heller. Pojken, som nyss fötts, skulle för alltid påminna henne om den första, men tyvärr så sorgliga, förälskelsen.

Omsvept i filtar satt hon med det lilla knytet i famnen. Inte större än ett barn själv, men brådmogen under mindre än ett års tid.

Hennes föräldrar hade varit rasande. Vad hjälpte det? Barnet tog inga hänsyn till det, utan fortsatte att växa, trots att ingen såg fram emot hans inträde i världen.

Förlossningen hade skett relativt okomplicerat. Tur var det, för det fanns inte mycket hjälp att få om något oförutsett hade inträffat.

Kanske att det ändå skulle ha varit bäst om något oförutsätt hänt, tänkte den unga modern, där hon satt med det mörkhåriga knytet, vilande i sitt knä.

Det var ett fogligt barn, de få timmar som han varit son till den unga modern. Endast då han trätt in till platsen, för många benämnd som Jämmerdalen, hade han skrikit som om det varit en obehaglig överraskning. Tyst och stilla låg han i knäet. Den unga modern hade gett honom vad hennes plikt var att ge. Ett bittert drag vilade över det unga ansiktet. Uttrycket skulle med tiden bli permanent.

Kjell sov, kanske medveten om känslan av att inte vara önskad. Känslan, som skulle bli en ständig följeslagare genom åren. Ljuset i moderns ögon, ömheten i hennes beröring med sitt barn, fanns inte. Instinktivt kände Kjell från första stund att något saknades. Kanske hade han redan känt det innan han lämnade sin moders liv. Han fick mat. Modern bytte på honom när det behövdes. Pliktskyldigast och utan glädje. Det skulle följa Kjell genom åren. Moderns pliktskyldiga göranden utan varken glädje eller andra visade känslor.

Han visste det långt innan han träffade andra barn. Att han var en som stod utanför. En som ingen helst ville ha något att göra med. Då han till sist träffade andra i sin egen ålder fick han det bekräftat. Han var inte önskvärd. Ingen önskade hans sällskap.

Skoltiden blev en tuff tid. Innan hade han kunnat sitta och leka för sig själv eller strövat omkring i naturen. Nu var han tvungen att vara med i ett sammanhang. Något han aldrig hade känt sig delaktig i förut.

De vuxna som han växt upp med, sin mamma, mormor och morfar, hade i varje fall inte sagt rent ut att han inte var önskvärd. Även att hela hans späda varelse tidigt visste det, med varje fiber i sin kropp. I skolan fick han, av de jämnåriga, sin rotade känsla av utanförskap bekräftad. Bekräftad av dem som verkade ha en riktig familj och riktiga vänner. De ord de uttryckte det med var obarmhärtiga.

- Av barn och dårar får man reda på sanningen, sa hans mormor, då han av misstag en gång varit i närheten att anförtro sig något om sin besvärliga situation i skolan.

Mormoderns svar la sten på bördan. Hur kunde han vara så dum och tro, att hon skulle kunna säga något som kunde styrka honom i den besvärliga situationen?

Han brukade inte bli slagen. Det var mer misshandel i form av ord som stack som knivar i honom. Fysisk smärta skulle inte ha bekymrat honom nämnvärt. Hur han skulle orka bära den inre smärtan var ett större problem.

Det var så mycket som var tacksamt för barnen att reta honom för. Fadern, den för honom okände, var ett av många tacksamma ämnen att ta upp för att få honom att må dåligt. De verkade ha en outtömlig källa att ösa ur för att plåga honom med.

Fadern var det svåraste ämne de kunde ta upp. Så länge de retade honom för hans utstående öron, fula tänder eller hans konstiga kläder, gick det an. Så fort fadern, den okände, kom upp på det sätt och med det tonfallet som barnen använde, var det som hela hans inre ville vända sig ut och in flera gånger i rasande fart. De visste att det var det känsligaste de kunde ta upp. Därför gjorde de det ofta.

Många gånger hade han rusat hem med tårar rinnandes utefter kinderna då skolan var slut. Vid en särskild sten stannande han alltid. Han kallade den ”torka bort tårarna stenen”. Ingen där hemma fick se att han gråtit, om de till äventyrs skulle titta så noga på honom så att de kunde märka det. Där brukade han snyta sig. Dra avigsidan av handen över ansiktet för att utplåna ränder av tårar. Till sist gick han lugnt och sansat hem den sista sträckan, hur mycket det än skrek och sparkade inom honom.

Ibland, när det inte gjorde alltför ont att tänka så, kunde han fantisera om hur hans far skulle slå upp dörren och sträcka ut armarna mot honom. Han fantiserade så starkt om det att han ibland hade på gränsen till hallucinationer, för att en kort stund få uppleva det som var hans innersta och starkaste dröm. Då skulle ingen längre kunna reta honom för att han inte kände sin far. Hur öronen, tänderna eller kläderna såg ut skulle han lätt kunna bära, om han bara hade en far som väntade på honom där hemma.

Dörren slogs upp när han med lugna steg och väl avtorkat ansikte kom hem. Morfaderns ansikte skymtade fram, utan en min av glädje över att se honom. Så olikt hur hans far skulle ha mött honom, tänkte han den sista tanken, innan han lämnade fantasins värld.

- Se till att du får gjort det du ska innan regnet kommer, hörde han, innan ansiktet försvann innanför dörren igen.

Modern rörde i en kastrull på vedspisen. Så olik den unga flickan som för evigheter sedan föll för den granne skogsarbetaren. Mormodern grymtade något ohörbart om kläder som måste lagas jämt och blev utslitna alldeles för fort. En doft av kål slog emot honom.

Prydligt la han sina skolböcker på pallen i hallen innan han tog av sig skorna. Allt var sig likt. Alla drömmar om ett välkomnande var endast drömmar.

- Se till att du får gjort det du ska innan regnet kommer, sa modern, som ett eko av det morfadern tidigare sagt.

- Ja, svarade Kjell, men ingen hörde vad han sa.

Att få en extra hjälpande hand var en slags lindring för morföräldrarna då dottern skaffat sig barn så olustigt. För övrigt fanns det just inget mer positivt med det.

Långsamt gick han ut igen. Yxan satt i huggkubben, där han satt den föregående dag. Det ena vedträet efter det andra slogs metodiskt itu. För att vara så ung var han en hejare på det. Men så låg det mycket träning bakom. En farlig syssla för en så liten grabb, men ingen tycktes reflektera över det. Hittills hade det också gått bra. Hittills, men inte i dag.

Yxan missade sitt mål och for, med pojkens hela styrka, rakt in i vänstra benet. Smärtan var nästan lika outhärdlig att utstå som smärtan av alla gloporden i skolan. Troligtvis skulle de bli arga på honom om de fick se hur han klantat till det. Han försökte stoppa blodflödet men såret var alltför djupt.

En tanke, nästan som ett hopp, for genom huvudet på honom. Tänk om han skulle förblöda på vedbacken. Ligga död när de kom för att titta efter honom. Tanken var lockande men livet, med dess inneboende vilja att leva, segrade. Han måste få se sin far innan han lämnade livet. Han kunde inte dö utan att först ha fått träffa honom.

Blodet rann ymnigt på vägen till stugan. Väl innanför dörren mindes han inget mera. Han segnade avsvimmad ner.

Till början på sidan